Då var det dags! Snart 10 månader gammal började Tuva löpa. Hon väckte mig igår morse genom att stå och stirra på mig, helt tyst. Uppenbarligen var det något som var mycket konstigt tyckte Tuva. Så efter vi hade varit ute och gjort morgonrutinerna och det var dags för mig att åka så berättade min inneboende att hon hade ylat efter mig ett tag när jag lämnat huset. Ljuden hade varit mer tycka synd om sig själv än desperata och hade tystnat efter bara någon minut. Trots detta är det fascinerande vad hormoner kan göra med kroppen, Tuva som annars inte brukar bry sig när hon blir lämnad, hon vet ju att om hon bara sover så är matte tillbaka när hon vaknar.

Nu går hon runt och pendlar med att vara som vanligt eller med att se allmänt förvirrad ut över sin kropp, den lyder inte som den brukar! Revirpinka ute är hon duktig på, så jag tycker lite synd om alla de hanhundar som ska passera här ute. Ioförsig är nog de hundar som finns på Gälbo rätt vana vid det här laget. Jag hoppas bara på att hon håller sig ifrån att testa på att revirpinka inne bara… tikar vid sitt första löp kan ju vara aningen besvärliga. Jag håller tummarna 😉