Efter 12 timmars hysteriskt tråkig tågresa så är jag äntligen framme i Boden. Kom hem vid 10 på morgonen och har sedan dess hunnit med ett fika med Lena Tegström på hundcaféet, handla på Ica, släppa ihop ett underbart gäng glada hundar, hälsa på Jannina och Anna med finaste lilla barnet (supercharmig!), äta middag hos min far och se hans nya lägenhet samt hälsa på fina syster i Heden.
Det är bara så sjukt härligt att vara hemma igen. Om man nu får kalla det hemma. När jag nu körde bil ikväll så kände jag mig bara så lycklig. Jag mötte knappt en själ, det är bara jag och bilen i ett tomt mörkt hav som lyses upp av billyktorna och de glittrande reflexerna på snökäpparna längs vägkanten. Bilens motorljud bullrar som bara en 240 kan, och musik i högtalarna vars låtar jag sjungit så många gånger till. Alla minnen man har till låtarna som spelas, bilens alla detaljer, alla kurvor i vägen, allt det känns bara så nära. Det känns verkligen som att jag kan varje millimeter av den här sträckan, jag har åkt den miljoner gånger sedan jag var litet barn. Och det läskiga är att när jag är här är det som om jag aldrig varit borta, som att tiden bara stått still.
Det absolut härligaste med att vara här uppe, det är att jag slappnar av så mycket, jag känner bara så otroligt lite prestationskrav, det räcker verkligen bara att finnas. Ah. nä, slut på det sentimentala men, jag älskar verkligen platsen, fast vad vore det utan alla underbara minnen och underbara vänner som finns här.
Och ja, vad vore det hela, om jag bara levde på minnen men ingen utveckling? Uppsala är möjligheten till att leva ut mina drömmar (Plus hundtokiga vänner och underbar pojkvän). Men just nu upplever jag glädjen av att bara få njuta av allt det positiva i Norrland, medan katten spinner och trampar runt på tangentbordet och skriver några extra rader, Ronja som trippar runt bredvid mina fötter och viftar på svansen varje gång min blick riktar sig åt hennes håll och Nova som glatt snott åt sig härliga benknotor som bara måste ha legat här och väntat på henne hela tiden medan hon har varit borta. Och allt känns bara så underbart vanligt.
Imorgon (läs: idag) bär det av hem igen, så ska spendera den sista tiden med att bara andas in den härliga doften av koskit och ensilage och se på när hundarna leker med varandra såhär obeskrivligt fritt.
Finn fem fel? Ronja och Maja som små
Norribäcks Kennel 